Sidor

tisdag 28 september 2010

stackers den som är fattig

Så var riksdagsval år 2010 så gott som över då. Ett val som föregotts av idel och åter idel tjatande om skatter. Som om några kronor mer eller mindre i plånboken är det enda folk bryr sig om. Vad hände med ideologierna och de riktigt viktiga frågorna? Frågor om vår välfärden, integrations- och migrationspolitiken, djurrätt och miljöfrågor. Som bifrågor blåste de förbi i valdebatten.

Det var verkligen en historisk dag igår. En ny era för svensk politik har tagit sin början. En era där det idén om det svenska folkhemmet blir allt blekare och svagare. En era där missnöje och utanförskapskänslor släpper lös främlingsfientliga åsikter i vår riksdag. Riksdagen, där makten i landet finns. Det är så skrämmande och hemskt och nedslående alltihop att jag knappt ens orkar bli arg. Bara ledsen.

Utan att tänka på det kommer en sekvens från en Astrid Lindgren-film för mig. Emil i Lönneberga och drängen Alfred sitter i köket tillsammans med Stolle-Jocke, Alfreds farfar och tillika fattighjon, och Alfred säger till Stolle-Jocke: “jadu farfar, stackers den som är fattig”. Stackers den som är fattig. Och fler fattigjon lär vi få. Kanske inte av den kaliber som i Emils Småland, men av den sorten som skapar uppgivenhet och rädsla för det främmande. Jag undrar vad Astrid skulle ha sagt om det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar