Sidor

lördag 7 juni 2014

The last unicorn

Det finns berättelser som på något vis är ursprungliga till sin form. Jag kan inte komma på ett bättre ord för dem än så. De innehåller i all sin enkelhet livets allra mest essentiella frågor utan att för den skull vara klyschiga eller överarbetade. De allra flesta av mina favoritböcker kvalar in bland den sortens berättelser, och det är också så jag drömmer att själv kunna skriva. Sådana berättelser är ganska sällsynta, men när man väl hittar dem så känner man igen dem nästan genast. Peter Beagles “The last unicorn” är en sådan berättelse. OLYMPUS DIGITAL CAMERAAllting i “The last unicorn” är vackert på slags vemodigt ljusa-sommar-kvällar-med-blommande-syrener-sätt. Eller så känner jag så bara för att det är mitt i den årstiden, som jag har läst boken. Språket är som berättelsen själv, enkelt, poetiskt och tidlöst. OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAKaraktärerna i berättelsen är ofattbart mångfacetterade i förhållande till berättelsens längd, utformning och mängden dialog. Det är inte så mycket som sägs, men det som sägs säger mer än de flesta andra dialoger jag läst. Speciellt “skurken” i berättelsen, “King Haggard”, faschinerade och skrämde mig extremt mycket. Kanske för att han visar prov på självinsikt men saknar vilja, eller kanske förmåga, att förändra sig själv? “All things die when I pick them up”. OLYMPUS DIGITAL CAMERASen anser ju jag också att de bästa skurkarna är de som inte är grådaskiga snarare än nattsvarta och som kan framkalla i vart fall en liten gnutta igenkännande eller i vart fall medlidande hos hos läsaren. OLYMPUS DIGITAL CAMERA“The last unicorn” får utan tvekan fem av fem stjärnor av mig, och för de som fortfarande är tveksamma kan jag tala om att jag också kategoriserar den som samma typ av bok som Astrid Lindgrens “Bröderna Lejonhjärta”, vilken är en av mina absoluta favoritböcker någonsin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar