Sidor

söndag 30 november 2014

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Så har då jag också läst den. Lena Anderssons Egenmäkligt förfarande – en roman om kärlek. Förra årets August-prisvinnare i skönlitteratur, prisad och rosad och en allmän snackis på många bloggar och andra forum runtom på nätet. Så levde den upp till förväntningarna? Jo, det måste jag ändå säga, dock var mina förväntningar rätt oklara och inte så höga. Men ibland får man bli förvånad.OLYMPUS DIGITAL CAMERA Lena Andersson skriver smart, roligt och knivskarpt om vad förälskelsen gör med berättelsens huvudperson, Ester Nilsson. Eller rättare sagt kanske vad förälskelse gör med alla som träffas av den. Flera gånger i bokens början skrattar jag rätt ut, igenkännande, nickar och känner medlidande.OLYMPUS DIGITAL CAMERAMot bokens slut vill jag nästan inget annat än att ta tag i Ester och ruska henne, skrika åt henne för att hon inte fattar någonting, för att hon inte vill se det uppenbara, för att hon förnedrar sig själv gång på gång.OLYMPUS DIGITAL CAMERA Under resans gång hinner jag med andra ord känna både sympati, ilska och irration gentemot huvudpersonen, och jag tänker att det är det som gör boken till det den är: ett naket och stundvis ganska provokativt porträtt av en kärlekssjuk människa, om maktbalans i relationer och om det mänskliga psyket.

Bokens styrka, men också det som skulle kunna ses som dess svaghet, är den i stort sett totala avsaknaden av något annat tema än Esters förälskelse. Precis som en förälskad människa inte förmår se något annat än föremålet för sin kärlek som väsentligt, precis så rör sig alla andra möjliga teman i boken i periferin för läsaren. Synd, med tanke på att jag gärna hade läst mer om Esters tankar innan dessa helt upptogs av förälskelseobjektet. OLYMPUS DIGITAL CAMERAEster förmår inte intressera sig för något annat än Hugo Rask, och vad han möjligen, kanske, förhoppningsvis känner även för henne. Problemet, (eller kanske finessen?), är att Lena Andersson inte förmår mig som läsare att känna för Hugo såsom Ester gör. Läsaren är fastlås i Esters värld, Esters huvud, men tvingas samtidigt bära betraktarens objektiva, skärskådande blick på föremålet för huvudpersonens besatthet. Den som förväntar sig att för en stund själv bli uppslukad av nyförälskelsens skimmer bör därför lägga ifrån sig boken direkt, alternativt, om möjligt, ställa om sina förväntningar. Kanske är detta också författarens avsikt.

Oavsett författarens avsikt upplevde jag berättartekniken som intressant och lättläst. Språket i sig bitvis mycket vackert och poetiskt, bitvis lite väl intellektuellt för min smak. Den samlade bedömningen av boken som helhelt gav 4 av 5 stjärnor. Till sist, kanske den mest talande frågan och svaret: Om jag kommer att läsa uppföljaren, den nyligen utgivna Utan personligt ansvar? Svar: ja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar